Älskade Mormor!!

Snart är det hela 5år sen min gammelmormor dog.. Kom att tänka på hur roligt hon hade tyckt det var om hon skulle fått se alla sina barnbarnbarns barn. Mattias och jag hade precis träffats när hon gick bort så de hann tyvärr inte träffa varandra heller. Jag sa aldrig gammelmormor åt henne, det var så naturligt att bara säga mormor. Hon var precis sådär som en mormor ska vara.. Hon lagade den godaste kalopsen  i världen, hämtade portmonnän och sträckte åt en 20-lappar då och då, alltid hade hon små chokladbitar som låg i fönstret som hon bjöd på, hon bredde mackor och skämde bort en med fikabröd, hon berättade alltid om hur det var förr, hon var så snäll min kära mormor. Jag fick även ett fickur i rent guld  som hon hade fått av sin mamma och som i sin tur fått den av sin. Hon gav mig den och sa att hon ville att jag skulle ha den, för att hos mig skulle den få vara kvar och inte slarvas bort, hon sa även att när hon väl dog så ville hon att jag skulle ha hennes vigselring. När vi satt och pratade ibland så berättade hon hur glad hon var att hon levt ett så långt liv som hunnit fått vara med om alla barnbarn och barnbarns barn, hon var inte rädd för att dö utan var väldigt tillfreds och nöjd och sa att hon snart gjort sitt och att det sen var vår tur att få leva. Vi skojade friskt ihop och jag sa ofta att hon var en seg tant som skulle satsa på och passera 110års sträcket, hon skrattade alltid och frågade om jag skulle orka med henne så länge.
   En dag kom jag med beskedet att jag skulle flytta långt bort och börja på internat, givetvis tyckte hon att det skulle vara tråkigt och inte få träffa mig så ofta men hon önskade mig all lycka och var så glad för min skull, hon trodde på mig och sa att jag var den enda i släkten som säkert skulle klara något som ingen annan kommer att kunna göra. Några dagar innan jag flyttade så sa jag åt mormor att jag snart skulle komma och hälsa på igen och så fort jag var färdig där uppe skulle jag ha all tid i världen och komma och ta hand om henne. Jag kramade mormor som var så rar och glad.. 
   En bit in på min andra termin kom samtalet jag inte trodde var möjligt. Mormor låg för döden.. Tankarna var många och jag vet inte vad jag skulle göra eller tänka på.. Kunde det vara möjligt.!?
   Dagen efter skjutsade Mattias mig till Akademiska i Uppsala. Jag kom in i ett rum där mormor låg. Jag ställde mig frågan om det verkligen var hon, hon var sig inte lik, det kändes som om hennes själ redan lämnat henne och kvar låg den kropp som hon levt sitt liv i. Jag satte mig på en stol bredvid henne och tog hennes hand, jag smekte henne på kinden och i pannan och sa att jag var där.. Hon himlade till med ögonen, tittade på mig och klämde min hand men sa ingenting. Jag var osäker på om jag kommit försent.. Men så kom jag att tänka på "det är hörseln som lämnar en människa sist". Jag var därefter säker på att hon hörde mig och jag ville inte göra henne orolig så jag berättade för henne om allt vi tidigare pratat om, jag frågade vad hon gjorde där och att hon inte passerat 110år än. Jag bad henne kämpa och klara av det fast jag innerst inne insåg att det kanske inte skulle bli så. Urinen i påsen slutade fyllas på, droppet kopplades bort, mormor blev stelare och stelare, blekare och blekare, extremiteterna blev blåare och blåare och jag visste att det inte skulle dröja länge innan organen skulle ge upp. Jag viskade till henne att det gick bra för mig i skolan och att jag träffat Mattias som inte var som alla andra, han var snäll och fin hela han och så speciell. Jag viskade att jag aldrig någonsin skulle glömma henne och att hon var den enda mormodern i mitt liv som var värd att bli kallad mormor. Kort därpå började hennes andning förändras, små andningsuppehåll som tillslut slutade med att hon drog sitt sista andetag. 
   Ibland undrar jag om jag gjorde rätt som åkte dit för många av mina minnen präglas av den sista tiden trots att vi haft så många år av andra minnen tillsammans innan. Jag vill bara minnas henne så som hon såg ut när jag lämnade henne inför min flytt till Torpshammar men jag måste nästan titta på bilder för att kunna minnas henne så. Jag är i vilket fall tacksam över att jag åkte och var där med henne den sista tiden och hann få säga det jag ville säga.. 
   Älskade mormor du är inte glömd, du finns kvar här i Gimo.. Jag berättar om dig för flickorna och för Mattias och alltid blickar jag upp mot ditt fönster och altanen, det känns som om din närvaro finns kvar och jag känner mig trygg i tanken på dig. Jag önskar så att du hade fått träffat barnen och Mattias..  Vi ska snart ta oss en promenad och tända ett ljus för dig och morfar, jag vet att du saknade honom så mycket och att ni nu har god hand om varandra. 

Den sista kramen i dörrhålet innan det bar av till Torpis..