2/3-2013

Tanken var att Mattias skulle ta ut sina 10 pappadagar så att vi skulle kunna vara tillsammans, vara tillsammans och njuta av tiden med Saga som växer så det knakar, vara tillsammans med våra "stora barn" och ge de lite kvalitetstid. Men det blev allt annat än ledighet, allt annat än kvalitetstid med barnen och allt annat än en bra tid tillsammans. Jag sa till Mattias att inte slarva bort dessa dagar för han har bara 10st, jag bad honom ta till vara på dem och verkligen lägga ner sin själ i våra barn och vi tillsammans. Men han hann inte ens gå på ledigheten förren jag förstört alltihop :'( Jävla njursten.. Förra gången jag fick njursten möttes jag av många frågande ansikten som menade att det är "gamlingar" som drabbas och inte en 19årig tjej. Det tog mig hårt och jag trodde jag skulle dö i förtid med tanke på att jag råkade ut för det. Nu ganska precis 3år senare är jag där igen. Det positiva i det hela är att jag mognat på mig och lärt mig handskas med smärtan som det avger, mycket tror jag det är för att man vill bibehålla minen för barnen för att inte göra de ledsna eller upprörda. Jag slog dessutom inte sönder något och inte bad jag ambulans gubbarna dra åt helvete som första gången, en klar förbättring!!. För en kort sekund när man var så nerdrogad, illamående och apatisk att man knappt kunde lyfta armen, prata eller ens röra en min slog funderingen mig om det hade varit bättre om man hade dött på en gång. Men när jag väl piggnat på mig och fått det onda under kontroll förstår jag inte ens hur jag kunnat tänka tanken. Finns inte en chans i världen att jag skulle vilja önska mig bort från min familj.. Fick dock ett oväntat besked efter röntgen som visade att jag inte bara hade en ond sten, visserligen var det bara en som var ute och vandrade men det värsta är att jag har hela njurarna fulla på båda sidor av flera till stenar som förhoppningsvis skall ut med tiden och jag kommer sannerligen få fler sånna här jäkla anfall. Dessutom trodde jag att den vandrande stenen skulle komma ut efter ett dygn men enligt läkaren låg den så högt uppe att det säkert skulle ta 1-2 veckor. Nu har en vecka gått, en hel vecka av Mattias 10 dagar. Stenjäveln har inte synits till, smärtstillande läkemedel tas och mellan varven har jag så ont att vi är nära på att ringa ambulansen. Vi har inte fått något gjort, har inte kunnat ge barnen någon tid, har inte  kunnat njuta av varandra och lilla Saga, nääe allt är bara åt skogen just nu.. Här sitter jag med mina stenar, är lite smått deprimerad och tycker det mesta är förjävligt just nu. Dagens middags samtalsämne var riktat mot "meningen med livet""det korta livet" osv. Ett ämne som man tack och lov inte tänker på så ofta och som faktiskt är väldigt skrämmande om man sätter sig in i den dagen då man väl inte har något kvar här i jordelivet. Det finns nog ingen riktig mening med livet, jag och Mattias har kommit fram till att man lever på den glädje och i det hopp som vi själva skapar, man lever i en väntan som man ser något positivt med, man skapar sig projekt som tar tiden i ens liv. Tar tiden i ens liv? Ja det kanske låter hemskt att man skapar det som tar tiden ur ens liv, kanske bör man helt enkelt sluta med det och bara leva. Men faktum är att man måste "ha det som tar tid" annars så skulle ju allt vara så tråkigt och i så fall skulle man ju inte "leva" heller.
   Ex- Varför samlar vi på muminmuggar ifall vi ändå kommer dö och samlingen bara blir bortkastad / Varför har vi djur som bara tar tid och kostar pengar / Varför skaffar man barn / Varför måste man jobba hela tiden om man ändå bara har så man klarar sig med hyra och mat "det nödvändigaste" / Varför skapas TV program och varför tittar vi / Varför lägger vi så mycket energi på renoveringar, i ordning fixande och skapar projekt som bara tar tid hela tiden? Jo det är för att man som sagt lever på den glädje och i det hopp som vi själva skapar för att själva bli "underhållna" och tiden skall gå för att sedan inte tänka på att man faktiskt ska dö och sen avslutar man bara sitt liv här på jorden och försvinner. Tex, vi köpte två kameleonter som vi föder upp, tanken är att vi skall para de och i den långsiktiga tanken ligger pengar. Men det är väldigt tidskrävande utan att vi tänker på det. Först så göder man upp de små ödlorna vilket tar 6-12mån sen kan man para de, sen är det ytterliggare en väntan på någon månad innan äggen läggs, sen är det ytterligare 6-12mån innan dessa kläcks, sen är det flera månader av uppgödning på ungarna och sen skall man få de sålda med innan man får sina pengar. Förstår ni man lever i det man själv skapar som tar ens tid. Lika är det med hunden, man skaffar inte en hund för att tjäna pengar på men ändå skapar man projket med den, våran Brumma är en familjehund men i hennes plats som familjehund är det flera steg, hon skall tränas och man väntar in de perfekta tillfällena, man räknar ner och håller koll på vaccinationstillfällen, hon blir äldre och könsmogen och tanken på valpar dyker upp vilket medför att man börjar plugga, man köper böcker och man förberedelser på ytterligare ett kommande moment som gör att man håller sig "levande" innan det är dags. Man har alltså något och leva efter hela tiden. Nä fy vad komplicerat allt blev nu men jag tror verkligen det ligger något i det, man underhåller sig själv under hela livet för att sedan bara dö utan att ens tänka på hur man kom dit. Skulle vi aldrig renovera/ skapa projekt / ta hand om barn och djur eller behöva jobba eller laga mat eller något dylikt så skulle vi bara sitta och då har man ju knappt ett värdigt liv och definitivt inget liv som går framåt.. 
   Nej fy jag och Mattias kom i alla fall fram till att de gånger vi bråkar eller bara gnager på varandra de dagarna slösar vi bara på vårt liv. Inte för att vi har så mycket bråk direkt i vårt förhållande men gnabbas och småtjafsar gör man väl alltid ibland. Men de som verkligen bråkar slösar faktiskt bort dyrbar tid. Nej fy nu vill jag inte fundera eller spekulera i allt som rör döden. Jag är inte den som går och är rädd för att dö men mitt undermedvetna som kommer upp till medvetande nivå ibland när man väl lägger ner en extra tanke och tid på det är nog skiträdd för det!! 
   Jag hoppas av HELA MITT HJÄRTA att vi i familjen kommer få vara friska och leva så länge vi kan tillsammans trots det vi skapar och går igenom och som bara drabbar eller gynnar vårt liv.. Tänker på de stackars familjer som förlorar en familjemedlem i olyckor eller som drabbas av cancer eller andra sjukdomar som tar ens liv, vad finns det för mening med det? vem bestämmer det? Det finns ingen mening med det och det är ingen som bestämmer det utan det är bara något så ont som bara drabbar utan nytta, bara något så hemskt som inträffar ändå, som om inte livet vore svårt ändå.. Näe jag förstår mig inte på det.. Är så glad så länge vi mår bra och familjen är hel.. 

Nej fy som sagt en vecka har gått, ledsen och besviken är jag för det, för den är bara bortslarvad i och med njurstenen, tanken på att hela nästa vecka också bara skall gå känns inge vidare.. Ledsen, vill vara frisk och ren från stenarna!!