13/6-2011

Tror detta varit en av de hemskaste dagarna i mitt liv : ( Men fy vad den började mysigt och bra!! Det började med en hungrig Maya som skrek efter mat tidigt imorse, efter att hon ätit somnade vi tillsammans i våran säng, såå mysigt. Efter en dryg halvtimme vaknade Wilma, jag lade kuddar runt Maya förutom vid huvudändan där hon hade sin egen kudde och täcket som låg ovanför sen gick jag ner med Wilma för att äta frukost. Jag var upp och tittade till lill-tjejen med jämna mellanrum och hon såg ut att sova så skönt. Jag hade en mysig ensam tid med Wilma som plötsligt bajsade på sig. Medan jag böt blöjan så hörde jag att Maya vaknat då hon skrek. Jag tänkte vara smart att ta upp en flaska med mat på en gång så jag gick och gjorde iordning en, värmde och började knata upp med den. När jag kommer till vardagsrummet hör jag henne inte, jag trodde hon hade somnat om, typiskt jag som gjort mat och allt!! Gick i alla fall upp och finner till min förvåning att sängen är tom : ( Pulsen börjar rusa och jag tittade mig febrillt omkring, första tanken var att någon hade tagit henne. Efter en kort sekund hittar jag lilla Maya :( Jag tittade ner vid huvudändan av sängen och där låg ett blått litet knyte alldeles fastkilat mellan sängen och huvudgaveln 15cm ovanför golvet, ringde fort som sjutton 112. Hon satt helt stenhårt fastklämd att jag inte kunde få upp henne så jag fick lägga en hand under henne medan jag knuffade sängen bakåt med andra handen. Jag fick upp en ledlös, blå bebis : ( som jag omedelbart slängde upp på sängen med en duns, omedelbart började färgen komma tillbaka och hon började gny, sekunderna kändes som minuter men sen kom det, det efterlängtade skriket.. Larmcentralen kunde kalla tillbaka ambulansen vilket nu i efterhand känns lite konstigt men just då kändes det så jäkla bra för då kändes det som om Maya mådde bra. Mina tårar sprutade av lättnad och lilla lilla Wilma kramade mig och klappade mig på ryggen precis som hon sett oss göra med Maya då hon är ledsen. Jag ringde hem Mattias och så åkte vi in till akuten. Maya är lite röd på kroppen där hon suttit fast plus att hon har en liten bula i huvudet men allt är i sin ordning och lill-tjejen mår bra. ÄLSKADE UNGE!! Vågar inte tänka på hur läget skulle sett ut om jag vänt i vardagsrummet "då jag trodde hon somnat om".. Jag känner mig som världens sämsta och oansvarsfulla person och jag skäms verkligen över att jag lämnat henne själv men varje gång jag var upp låg hon så bra och fint i sängen och sov plus att hon var ombonad, trodde verkligen inte hon kunde ta sig ur.. Jag har verkligen, verkligen lärt mig en läxa och detta kommer aldrig aldrig hända igen.. Stackars stackars Maya och fy bubblan så rädd jag var.. Just nu sitter jag i soffan och jag känner mig helt febrig och slut, jag har ont i hela kroppen och typ träningsvärk överallt efter alla spänningar.. Så här slut har jag inte varit på länge, känner mig helt färdig. Jag är så OTROLIGT glad att allt mot förmodan gått bra och att Maya mår bra.. Men att förlåta sig själv kommer ta tid...