8/4-11

De konstiga känslorna i magen gjorde tillslut att vi åkte in till Uppsala för att titta upp vad det kunde vara. Självklart visade det sig vara tidiga värkar så det blev till att vara kvar i Uppsala över natten den 5.e. Lilla Wilma var tvungen att lämna oss och fy vad med tårar som runnit ner från min kind av saknad till mammas lilla prinsessa<3

Eftersom vi bara är i v 32 av graviditeten så var tanken självklart att försöka stoppa upp värkarna och att vi sedan skulle åka hem igen. Det började med en Bricanyl tablett som mer gav skada än nytta, värkarna fortsatte och jag själv blev skakig och fick hjärtklappning. Därefter följde en hel del uppstoppningsgrejer men inget som gav effekt. Smärtan var inte så intensiv till en början men när natten den 6.e och 7.e passerat började smärtan bli intensiv och värkarna mer tilltagna än innan. Det enda som hjälpte var den hemska ryggbedövningen men som självklart skulle börja läcka och togs bort. Det var bara till att försöka lindra värkarna med varma duschar, bad, akupunktur och TNS men utan någon vidare effekt. Jag fick istället en spruta som jag totalt däckade av men fick mig i alla fall ett par timmars sömn. En ny epiduralbedövning sattes dagen därpå men också den utan effekt.

Imorse på ronden konstaterades att jag testat allt och att jag tömt deras medicinskåp, det fanns ingen annan utväg än att helt enkelt sätta igång förlossningen och låta bebisen komma. Dessvärre kom det in någre pytte-bebisar till Akademiska inatt och neonatalavdelningen är proppad så tanken var att skicka mig till Gävle. Där fanns heller ingen plats så Eskilstuna och västerås blev på tal vilka också var fulla. Tillslut fick vi beskedet att det fanns plats för oss i Örebro. Jag fick några citodon och stesolid så jag somnade och sen började transporten med ambulans mot Örebro, stackars Tias fick ta bilen och komma efter.

Nu ligger vi här på ett förlossningsrum, vattnet har gott men värkarna har dessvärre avtagit, vilket är skönt i och för sig, kanske att man hinner sova ett par timmar innan det är dags. Får se om vi ska på ett litet besök till deras Neonatalavdelning så man vet var man kommer hamna.

Förövrigt hoppas vi innerligt på ett samtal från Akademiska som säger att de har plats för oss igen så vi får komma hem och våran lilla tjej kan få komma och bo med oss. De har väl sagt 3 veckor minst på sjukhus men vi får se..

Nej nu ska jag försöka blunda lite.. Saknar min Wilma, mamma tänker på dig och gråter en skvätt när jag tänker på vilken söt liten filur du är..