27/4-2011

Vi har haft 4 dagars permission med ett återbesök, ett återbesök som tyvärr inte hade det bästa beskedet som vi ville. Maya har nämligen inte gått upp något i vikt och därmed inte hamnat i tillväxtfasen. Vi fick backa tillbaka ett steg och öka på mängd med mat via sonden, stackars lilla slöa unge, om du bara kunde bli lite piggare. Imorgon ska vi in på ett ytterligare återbesök, vi var i kontakt med de från neonatal idag som vill lägga in oss igen för att ha bättre översikt och försöka få Maya att komma till fasen. Känns så trist att "backa tillbaka", men man får väl inse att hon är liten och behöver tid på sig. Känns bara som om att man skulle vilja komma igång med vardagen.

Allt känns verkligen upp och ner för oss just nu, ekonomin har blivit rubbad med tanke på all omställning, Mattias som äntligen fått jobb blir avrådd att jobba sålänge vi är inskriven på sjukhuset av sjukhusfolket, jag som skulle hinna klart med utbildningen till sommaren hinner helt enkelt inte, Wilma som äntligen börjat bli emun mot alla dagisinfektioner som hon tidigare åkt på en efter en hålls hemma så länge vi är inskrivna, Vovven får inga riktiga promenader just nu, hushåll och städning liksom matlagning blir sisodär. Förövrigt så känns det jätte konstigt att ha en så liten bebis som man knappt kan lyfta, som inte har något som helst fett på kroppen, som är så skör att huden spricker bara hon rör sig eller har kläder på sig, som inte orkar äta själv och som kräver tillmatning väldigt ofta, som inte kan grina ordentligt så man hör utan piper som en liten fågelunge, som inte kan visa vad hon känner och vill, som är så slö och sover mest. Det är en så jobbig omställning för hela familjen. Vi kan som inte planera någonting utan får ta en dag i taget och som det är nu har vi åkt över 100mil i bara sjukhusresor sen Maya föddes och nu kanske vi blir inlagda igen. Vi måste ju på något sätt ge allt den tid det tar även om det är svårt men det är inte så lätt.. Ge mig en vardag, ge mig TID!!