18/3-11

En typisk graviddepression eller vad?! Depression och depression snarare tankar och funderingar som framtiden får utvisa. När jag sitter inne i Wilmas rum ser jag mig ofta runt, hon har två jätte fina bokhyllor med tillhörande leksakskorgar där alla är fyllda med saker av alla dess slag, en hel hylla fylls av doppresenter och fina saker och hyllan därunder är fylld av sagor och böcker. Nallar finns i massor och vi har verkligen gett henne ett påkostat rum med en massa små detaljer såsom prinsesskronor på gardinstången och sänghimlen, väggstereo och eget akvarium. Hon har så mycke saker och är inte ens två år. Hennes "första året bok" är iskriven och fin med kort och allt, vet inte hur många tusen kort vi har på datorn på henne och hur vi suttit och grejat och valt ut bilder som vi sedan ramat in och hängt upp på väggarna. Vi ritar och gör hand- och fotavtryck och allt känns så himla underbart med henne. Men hur ska man kunna ge den andra bebisen motsvarande utan att härma och ge lika saker som Wilma har, kommer den andra få "b-grejer" eller?! Kommer "första året boken" vara lika gediget ifyllt och kommer denne någonsin få nya och fina kläder eller ärva allt?! (om det inte blir en pojke vill säga :) Lovar att inte tvinga på honom en rosa klänning) Tycker man om nummer två lika mycket som nummer ett, eller kommer någon bli åsidosatt? Kommer förlossningen vara lika betydelsefull och kommer leéndet vara lika betydande och glädjande som när Wilma kom? kommer Mattias fälla en glädjetår och berätta hur mycket han älskar mig och den lilla som han gjorde förra gången eller kommer en lättnande suck dras för att allt är över?!

Vet inte varför jag tänker såhär, kanske beror det på att allt är som det är, vi ska in på vårat 9.e ultraljud nästa vecka, tillväxtkontroller, barnmorkebesök, flödesregistreringar, undersökningar och besök av olika slag har tagit upp många timmar av graviditeten. Vi hade länge tänkt på att åka och köpa de första små gulliga kläderna som vi skulle ha med oss till BB precis som vi gjorde med Wilma men alltid har vi mötts av konstiga och oklara besked att vi sagt - Eh vi väntar och ser till nästa gång. och så har vi besvikna åkt hem utan kläder. Nu är det bara dryga två månaderna kvar och det känns inte, var har tiden och graviditeten tagit vägen?! Varför har jag inga moderskänslor, varför är allt bara så jobbigt och ovisst. Kan inte tänka mig att det är en bebis jag talar om, men enligt läkarnas beskrivningar "där man inte kan lova eller förvänta sig något", huvudet har fel form, den växer sakta, flödet är okej men inte bra och bla bla blaa... Jag får ingen bild av en bebis.. Hur ska vi hinna köpa en ny säng, ska vi rättare sagt ens köpa en ny säng eller ska vi försöka vänja Wilma med växasängen?! När i så fall?!

Jag pluggar bara hela tiden, hela långa dagarna och hinner inte med mig själv och graviditeten klart man tänker extra när väl tillfälle ges..