-VA!? Låta bebisen komma?! Var vi verkligen berädda på det? Så många känslor och tankar som virvlade runt. Mattias och jag pratade säkert flera timmar och försökte ställa in oss mentalt på att vi snart kanske skulle bli tre. Vi bestämde oss för att han skulle åka hem och packa en väska till oss och ta med alla bebisens grejer. Timmen han var borta kändes som en evighet men tillbaka kom han med händerna fulla av grejer. Dagen var fruktansvärt lång och värkarna var ihållande samtidigt som jag bara var öppen 3cm. Natten kom och allt var oförändrat. Vi hade sovit ungefär fyra timmar på två dagar.
Klockan 10:25 gick vattnet och nu fanns ingen återvändo. Tias höll min hand hårt och för stunden sa alla blickar oss emellan allt vi behövde som inte prata. Enligt tidsschemat trodde de att hon skulle komma natten till den 29.e. Tias och jag gick en sväng i korridoren och pratade, solen sken och magen satt på plats. Det började göra riktigt ont och vi gick in på rummet för att vila. Värkarna var nästan outhärliga och klockan 15:00 kom narkosläkaren för att ge ryggbedövning. Tråkigt nog togden bara på halva sidan så den gav mig inte så mycket bedövning. Barnmorskan skulle tillkalla narkosläkaren igen men först skulle hon undersöka hur öppen jag var, hon han knappt börja undersöka förren hon sa OJ!! vi börjar nog förbereda istället!! Bebisen var på väg, så narkosläkaren såg vi aldrig mer och någo bedövning fick jag inte heller. Som tur var hade vi en skit bra barnmorska och undersköterska och för min del var Tias det ultimata stödet, han fanns alltid vid min sida och höll min hand. Det krävdes inte många värkar från undersökningen, nu var huvudet synligt och jag kunde börja krysta.
Hur som helst, eftersom våran lilla tjej var förtidigt född togs hon till en neonatal samvårdsavdelning. Det var jätte jobbigt att hon var tvungen att separeras ifrån mig, men jag visste att hon var trygg med Tias. Ungefär en timme senare fick jag återförenas med mina älsklingar, alla vårdare bara tittade förvånat på mig när jag kom gåendes och inte förstod jag varför förren en sjuksköterska utbras: -VA!? kommer du här gåendes och har precis fått barn?! Hehe tydligen var det inte så vanligt att modern kunde gå och var så pigg efter en förlossning, för mig kändes det som om jag sklle kunna springa maraton. Det var så mysigt och få krypa ner i dubbelsängen bredvid Tias och vårat lilla hjärta. 
29/9-09
Eftersom mjölken inte kommit igång riktigt än matades lill-tjejen med koppning med mjölkersättning, något hon inte var så förtjust i och helst spottade ut. Jag vaknade och hade jätte ont i ryggen från ryggbedövningen. Alla kontroller som togs var jätte bra och läkarna förvånades över den enormt bra saturationen som låg på 98-100 hela tiden, normalt för så här små barn och även fullgångna så är en saturation på 86-96 väldigt bra. Dessutom höll hon temperaturen jätte bra och andningen var jämn hela tiden..
Tias och jag tillbringade mesta tiden av dagen till att bara ligga och titta på vårat lilla undervärk samtidigt som vi pratade väldigt mycket och försökte hitta ett bra namn till våran lilla tjej något som inte var det lättaste. Hon badades senare samma dag, något som hon absolut inte gillade, hon frös och ville bara få komma hud mot hud och slumra lite ;)
30/9-09
Dagens vikt var 2610g, alltså hade hon gått ned 170g sen hennes födelse. Normalt tappar de 10% av födelsevikten. Idag var både jag och Mattias piggare och vi hae lyckats sova ikapp de timmar vi tappat under e intensiva värk och förlossningsdagarna. Mesta tiden låg vi och tittade på lill-hjärtat och grubblade på namn. Tillslut bestämde vi oss för Wilma och pussade på det :) Ett namn som vi haft sedan hon var en liten prick på ultraljudsskärmen.
Vi började köra med kängrumetoden vilket innebär att man har bebisen tätt mot sig så myket som möjligt helst hud mot hud vilket tydligen var väldigt stimulerande och bra för förtidigt födda barn. Lite senare gick vi ned till förlossningen och tog en webbisbild på Wilma. Heh gumsan ser ut som en riktig liten boxare med två små blåtiror runt ögonen och lite blå runt näsa och mun sen förlossningen. 
1/10-09
Dagens vikt 2522g, alltså en ytterliggare nergång med 88g. läkarna anser att hon måste få i sig mer mat och börja gå upp i vikt och därmed måste hon äta med två timmars intervall. Mjölken har kommit igång ganska bra och äntligen kan jag amma henne mesta delen men vi måste även koppa det som fattas. Gulsotsprov togs och det visade sig att hon hade ganska högt värde vilket innebar att hon vartvungen att ha en liten solplatta (Biliblancet) och ligga på, något som gjorde att vi inte kunde ha henne hud mot hud. Plötsligt kändes allt så hopplöst, när man inte hade hade hon nära hamna man som i separationesångest, jag började tänka på den stora magen som jag tidigare haft och plötsligt fanns den inte där och inte fanns något liv i den. Visst var jag jätte glad för att lilla Wilma äntligen kommit och berikat vårat liv men magen var så värdefull när den fanns där!!
Vi höll henne på plattan mest hela dagen förutom när hon skulle äta i hopp om att provernas värden skulle sjunka. Natten var i stort sett sömnlös då hon låg själv bredvid en, vi tittade så hon andades och låg bra!
2/10-09
Dagens vikt var 2530g, en uppgång äntligen med 8g. Nya rover togs och vårat hopp om att det skulle gått upp byttes mot en orolig tilllvaro. De hade stigit markant och låg långt över gränsvärdet. Från att ha ammat och ätit jätte bra samt att hon legat och kikat på oss och varit jätte pigg till att vara helt ledlös och trött påå bara någon timme. Läkaren kom in och informerade oss om gulsotens innebörd samt vad som kunde hända om värderna inte sjönk. Han sa väldigt mycket men det ända jag hörde var att förutom att gulsoten trängs ut genom huden kunde det trängas ut i hjärnan och orsaka hjärnskador!! Allting målade sig svart för mig, vi som kämpat med och hålla henne på plattan och trott att värderna skulle gå ned. Nu satt jag i fotöljen med tårarna rinnande ned från kinderna när jag såg läkarna lägga henne på solplattan plu tillföra en sollampa över henne (giraffe) samt sätta sond. Hon skrek och skrek men ändå orkade jag inte finnas där för henne och trösta henne. Jag kände en stark ångest över att hon var för tidigt född och tänkte på att om hon legat kvar i magen hade hon aldrig behöva utstå det här. Jag saknade magen, saknade lilla Wilma mot min hud, tårarna rann och jag orkade ingenting. Efter en stund lade jag mig bredvid henne i sängen och tänkte för mig själv -Vad håller jag på med?! Wilma behöver mig, hon behöver få känna att både jag och Mattias finns där och kan vara nära trots, övervaket, trots solplattan, trots sollampan och trots sondslangen i näsan och trots att hon inte kan ligga hud mot hud..
3/10-09
Dagens vikt 2490g, en nedgång med 40g vilket var förståeligt med tanke på hennes mående. Nya gulsotsprover togs och äntligen hade värdet sjunkit. Den stora sollampan kopplades bort men solplattan behölls. Hon repade sig mycket snabbt och man kunde till och med koppla bort sondslangen. Äntligen kunde vi se hennes underbara ögon öppnas och hennes armar och ben spretas och röra sig utan matthet. Hon ammade väldigt bra och vi behövde knappt koppa henne alls. mot eftermiddagen var hon i sin ordning igen och vi började till och med kunna prata om en permission från sjukhuset. Men innan dess var Mattias och jag tvungen att gå HLR utbildning för barn samt att ett EKG + andningsregistrering skulle göras under 8timmar på Wilma. Vi fick HLR genomgång samma dag och övervaket sattes på som hon skulle ha under natten, med alla dessa sladdar kunde hon återigen inte ligga hud mot hud så ho fick en alldeles egen liten säng.
