31/10-09

Kommer ihåg när vi bodde i Vännäs.. Jag var gravid och Jag och Tias satt och kollade på Marley And Me, i slutet av filmen kom det som sagt ett par tårar, jag trodde det var de så kallade "gravid hormonerna" som spökade då jag aldrig någonsin varit så känslig förut, men så satt jag och Sussie och tittade på den idag igen och jag tror allt tårarna svämmade över på oss båda ;) Antingen sitter hormonerna fortfarande i eller så har kroppen blivit lite omställd som livet blev när lilla Wilma kom<3

Kom att tänka på lilla Icen<3 Och som jag skrev tidigare har en stor förändring verkligen tagit plats i vårat liv, från att man alltid haft någon vid sin sida till att bara vara ensamma. Nog för att Wilma förgyller vårat liv och kräver all uppmärksamhet finns ändå lilla Ice i tankarna. Istället för att ta Ice i koppel och gå ut på en promenad finns nu bara hans lilla ID-märke i bokhyllan intill ett kort och en boll som han älskade som påminner om den underbara vän han var. Det är nästan skrämmande hur lungt det blivit runt. Plötsligt har bilresorna blivit tysta och långtråkiga, det känns som om man aldrig kommer till sitt mål, istället för att höra på Ice som skrikit som en hysterisk gammal tant och se hans huvud skymta i buren ser man nu bara vägen bakom sig, plötsligt hör man vad de säger på radion och om telefonen ringer kan man prata i lugn och ro. Man önskar att han satt där bak och ylade som förr.Att lägga sig i sängen för att sova efter en lång dag har alltid varit skönt men var är ulltotten som alltid legat nedanför sängkanten? Det har varit en vana och säga "god natt Icen" men inte nu längre. Som valp kröp han alltid under sängen och lade sig, något han även velat göra som stor pojke, snacka om att man svurit då han försöker kravla sig under sängen och klorna bara rispar mot golvet, men vad gör det nu i efterhand?! Nu saknar man bara den blöta nosen som alltid trycks mot ens ansikte då han kollade till en på natten. Dagarna känns mycket längre nästintill att man känner sig helt rastlös, istället för att gå på promenad till affären så tar man nu bilen. Det har inte gått en dag sen vi hämtade Ice som vi har varit ifrån honom så det är en stor förändring. Allt man gör påminner om honom och det är svårt och hålla mungiporna uppe. Och så såg vi på "Marley And Me" och tankarna bara rusade i huvudet på en, våran lill-kille var nästintill lika krävande mellan varven. Han var verkligen en hund med mycket motor och väldigt jobbig mellan varven, samtidigt var han den underbaraste lilla killen vi haft. Jag saknar honom mer en allt och önskar varje minut att han lade sitt huvud i vårat knä och buttade på en med nosen då han ville bli klappad precis som förr..

Nu har Icen tagit ett steg vidare, ett steg upp mot himlen som en liten änglahund. Men han lämnade verkligen ett tassavtryck i våra hjärtan och minnet av honom suddas inte ut.

Saknar dig killen! Men med bilden, ID-märket och bollen förgyller även du vårat hem och vi kommer alltid komma ihåg dig<3